Jag blir så upprörd så kroppen skakar. Känner helt spontant att jag måste skriva och dela med er. Ni vet att jag har skrivit innan att vi aldrig kan veta vad vi möts av. Det är inte alltid elaka människor, det kan vara människor som är ledsna och förvirrade också. Det är många gånger då vi får ge en hjälpande hand, ge en tröstande klapp på axeln, prata lugnande till en sönderstressad person. Ge en kram till någon som verkligen behöver det. Det har också hänt att vi fått ringa en anhörig som fått komma ut och hjälpa.
Så även om jag bara brukar skriva om ”busarna”, vilket är lättast så klart, så finns det de gånger då vi verkligen får ta till all empati vi har att uppbringa. Så fick mina kollegor också göra…..
Pratade med en kollega som berättade om en händelse de varit med om under sitt arbetspass. I en ort, någonstans i vårt land, satt en ung flicka på bron över järnvägsspåret och fullt beredd på att hoppa när tåget kom. Folk bara gick förbi och noterade inte ens vad som höll på att hända. Kollegorna ringer polisen och ber om hjälp. Till svar får de,,,,,, vi har ingen bil inne! Efter påtryckningar får de äntligen ut bil och ambulans. FLICKAN ÄR 13 ÅR 😢 13 ÅR!
Händelsen är väldigt nerkortad och alla utan namn, för att inte skada någon.
Det som gör att jag reagerar så starkt på händelsen är att jag själv har barnbarn i samma ålder och vår, många gånger totala frånvaro av medmänsklighet. Jag VET att mina kollegor har gjort allt i sin makt för att hjälpa och kanske till och med räddat livet på ett BARN. Vad har hänt med oss? Varför ser vi inte? Vågar vi inte?
Denna gången gick det ”bra” men nästa gång då?
Mina kollegor är värda en stor eloge för sitt agerande, jag kan känna en oerhörd stolthet. ❤️
Gunsan on the road 